Insektsflickan

Sjöjungfruforskaren 1

Jag har alltid velat bli sjöjungfruforskare, så länge jag kan minnas. Det är ju alltid så att man fascineras mer och mer av ett ämne ju mer man lär sig om det, och nu kan jag förstås prata om sjöjungfrur i timmar. Men ursprungligen fascinerades jag av dem för att de är så vackra. Jag hade foton av sjöjungfrur på skärmsläckaren, skrivbordsunderlägget och på väggen. Det var liksom givet att jag så småningom skulle göra dem till mitt levebröd.

Ni blev förmodligen lite chockade nu. ”Vackra?” tänker ni. ”Vadå vackra?” Och så ser ni för er inre syn (inre syn skriver jag, eftersom ni förmodligen inte har foton av dem på väggarna, skrivbordsunderlägget och skärmsläckaren...) deras feta, uppsvällda kroppar, den blanka, gummiaktiga huden, de stela ansiktena, vassa tänderna... Men de är vackra, för de är funktionella. Jag behöver bara jämföra med min egen kropp. Jag har ben att gå på. Men vilka ben sedan! De snubblar. De värker. De blir trötta. De tar mig dit jag ska, men ofta under protest, aldrig med optimal snabbhet och smidighet. Sjöjungfrurna, som glider genom vattnet, är så oerhört mycket bättre anpassade till sitt element än jag är till mitt.

Men egentligen är det inte benen/stjärten som är den mest fascinerande skillnaden mellan människa och sjöjungfru, även om det är den mest iögonfallande. Det är istället hjärnan. Sjöjungfrur har knappt några frontallober.

Jag gör fältstudier. Jag sitter på ett litet skär, med tält och laptop, inte mycket packning alls, och för anteckningar. Sjöjungfrurna flyter omkring, lugnt och avslappnat, lite längre ut i havet. Jag studerar dem i min kikare. Det är en fantastisk kikare, top of the line. Det känns som om jag är mitt ibland dem, när de plötsligt vänder sina feta huvuden neråt och försvinner ner i det svarta vattnet.

Jag skriver ner dagens iakttagelser, de verkar inte dyka upp igen på ett tag. Sedan sitter jag kvar och ser ut över havet, ibland i kikaren, ibland utan. När sjöjungfrurna försvunnit gör det inte så stor skillnad om man kollar genom kikaren eller inte, vattnet ser ungefär likadant ut ändå. Jag funderar över hur det skulle vara att dyka ner i vattnet, längre och längre ner. Man kommer till en punkt där allt blir blått, sedan blir det grönt, sedan svart. Absolut svart. Inga färger.

Hur skulle det vara att leva i en värld helt tömd på färg? Himmel eller helvete?

Nästa dag ser jag sjöjungfrurna äta. Deras bytesdjur är slingrande, slemmiga fiskar. De är hala, vridande, undanglidande, men fastnar ändå på sjöjungfrurnas trekantiga vassa tänder. Varje tand ser exakt likadan ut som sin granne. En sorts perfektion som vi människor saknar.

Jag stryker med handen över mitt hår, och funderar på hur det skulle kännas att vara skallig som en sjöjungfru. Bara slät, gummiaktig hud över ett skyddande späcklager. Under späcket kraniet, och inne i kraniet den lilla hjärnan, så mycket mindre än vår. Deras feta skallar får dem att likna små barn, bebisar med höga pannor i förhållande till ansiktet och inget hår. Små barn, omhändertagna och skyddade av fettet som håller det kalla vattnet borta. Min egen hjärna känns tung och stor, alltför stor för skallen faktiskt. Som om en hel kubikmeter hjärna med våld hade tryckts in i kraniets hjärnskål, komprimerats till så hög densitet att halsen knappt kan bära upp den. På väg tillbaka till tältet trampar jag snett och svär högt... Det är för att jag bär på en så enorm tyngd i huvudet. Därför vinglar jag och snubblar. Satans hjärna.

Jag har velat bli lobotomerad för länge sedan, men det fick jag inte.

Exorcisten 1

Jag är alltså exorcist. Så länge jag kan minnas har det varit mitt drömjobb. Om jag ska analysera mig själv litegrann, så tror jag det beror på att exorcism framstår som så verkligt. Det handlar ju om liv och död! Inte om att... tja... flytta papper, knappa på en dator, bära lådor eller vad nu andra människor gör i sina banala yrken. Det är väl egentligen lite arrogant att anse sig för fin för ett ”banalt” jobb, jag förstår ju egentligen att samhället skulle stanna om ingen flyttade papper, knappade på dator eller bar lådor. Men arrogant eller inte så är det så jag känner. Jag kan inte för mitt liv se framför mig hur jag jobbar ända fram till pensionen med någonting som inte är på liv och död, som inte är på riktigt.

Fast det är förstås inte min enda motivation. När jag började på exorcistprogrammet på universitetet drevs jag också av en längtan efter att få kontroll över mina egna demoner. Under lång tid hade de dels förökat sig och blivit flera, dels blivit jobbigare och mer påträngande. Jag hade förstås inte behövt bli exorcist själv för den sakens skull. Jag hade ju kunnat göra som vanligt folk, och hyra en exorcist att driva ut dem - och sedan gått till mitt jobb, och knappat på en dator, eller flyttat lådor... Nä. Jag skulle ta hand om dem själv.

Min demonfamilj består av följande medlemmar:

1. Mayday-Payday-mannen.

2. Lilla Brända Flickan.

3. Lilla Bleka Flickan.

4. Fostergänget.

5. Den Som Vill Skära i Bakhuvudet.

Jag blir ofta väldigt trött på dem. Men jag försöker muntra upp mig själv med tanken att alla familjer är lite bråkiga och dysfunktionella om man skrapar på ytan.

När jag började på exorcistprogrammet var det många som avrådde mig, som trodde det var en tuff arbetsmarknad. Det är det väl till viss del, men folk underskattar ofta hur stort behovet av exorcister egentligen är. En människa som inte har några egna demoner (och de allra flesta är ju trots allt demonlösa) kan oftast inte se andras demoner heller, eller de spår som de lämnar efter sig, och drar därför den felaktiga slutsatsen att de måste vara enormt ovanliga. Men för ett tränat öga är stan full av dem. Min egen demonfamilj är hemkär och sitter mest hemma i lägenheten, men många andra är ute och rör sig och blandar sig med vanligt folk. Oftast förklär de sig genom att dra på sig masker av människohud. Jag har inga problem att se skarvarna runt deras masker, även fast de sluter tätt runt demonernas huvuden, och jag kan se när jag fokuserar blicken hur deras ”ögonglober” egentligen är målade plastbollar som de stoppar in i hålorna täckta med ett tunt lager slem. Den som inte själv har några demoner ser bara en vanlig människa.

Demonerna uppträder ganska ofta på TV också. Även där kan man skilja dem från vanliga skådespelare genom maskernas skarvar. Dessutom är det bara demoner som kan använda TV:n ”åt andra hållet”. En människa kan använda TV för att betrakta skådespelarna i programmet. Bara en demon kan bli skådespelare för att betrakta tittarna genom rutan. Så TV är ytterligare en arena där de inte alls är ovanliga utan tvärtom ganska vanligt förekommande. Till sist så har vi då planscherna i tunnelbanan, där demonerna ibland skjuter in sina egna kampanjer mitt bland den vanliga reklamen. Så den som tror att demoner måste vara väldigt sällsynta, eftersom hen själv aldrig ser några, vet helt enkelt inte vart hen ska titta.

Vi gjorde en hel del laborationer på exorcistprogrammet. Vi kallade upp en liten demon, någon ganska hjälplös sak. Sedan gjorde vi experiment på den, testade olika metoder för att driva bort den eller bara få den under kontroll. Jag tänkte att det här experimenterandet var etiskt rättfärdigat eftersom demoner är onda. Men kanske hade jag fel. Kanske borde jag ha tyckt synd om dem och vägrat laborera.

Min demonfamilj kunde alltid lukta sig till vad jag hade gjort efteråt, och de blev arga och upprörda. Mayday-Payday-Mannen drog sitt mantra om och om igen tills det värkte i öronen. Lilla Brända Flickan och Lilla Bleka Flickan satt och grät i ett hörn. Foster-gänget rullade runt i min säng och kladdade ner mina lakan med fostervatten, blod och slem som sprätte från deras viftande navelsträngar. Den Som Vill Skära i Bakhuvudet förföljde mig helt maniskt och vevade med sin kniv. Framför allt det sistnämnda var oerhört jobbigt. Det slutade alltid med att jag inte stod ut längre, och tog tunnelbanan ner till city, även om det var mitt i natten. Jag vandrade runt planlöst, gömde mig i folksamlingarna, city är ju alltid fullt av folk även mitt i natten. Svängde undan och duckade för demoner, beblandade mig med människor istället. Till slut var jag utmattad av sömnbrist och promenerande och åkte hem igen, och då brukade mina hemmademoner ha hunnit lugna sig. Eller så somnade jag på stan och åkte hem nästa dag.

Förresten så missade jag en av mina demoner i uppräkningen. Förutom de ovan nämnda så bor demonen JAG i min lägenhet. Demonen JAG har tagit sitt namn för att retas. Den har en ansiktsmask som ser precis ut som mitt ansikte. Jag måste erkänna att jag tycker det är väldigt obehagligt. Men ska man bli exorcist så måste man tåla lite. Man kan inte börja fjanta runt och bli rädd varje gång man stöter på en demon som har klätt ut sig till en själv. Man måste kunna andas lugnt, slappna av i alla muskler och stadigt se den i ögonen - eller ja, plastbollarna då, men ni förstår vad jag menar.