Sjöjungfruforskaren 2

Jag märker att jag använder ordet ”funktionell” löjligt ofta i avhandlingen jag skriver om sjöjungfrurna. Jag har blivit helt fixerad vid deras kroppars underbara funktionalitet (i kontrast mot min egen, förstås, men det skriver jag inte).

Deras androgyna kroppar. Det är svårt att se skillnad på hanne och hona. Båda könen är så feta. Båda könen har bröst, även om honornas är något större. Tjocka, veckade magar och ryggar, och så den enorma men samtidigt aerodynamiskt (aquadynamiskt?) formade stjärten. Deras fett ser samtidigt lite annorlunda ut än mänskligt fett - liksom mer kompakt, hårdare. Man ser att det har till uppgift att skydda, hindra det iskalla vattnet från att kyla ner muskler och inre organ. De är feta men mycket kompakta. Jag kan bara föreställa mig vad starka de är, vilka enorma stenhårda muskler som döljs innanför fettlagret. De kan ju för sjutton hoppa upp ur vattnet och slå volter, fast de väger ett par hundra kilo styck!

Att skilja på hanne och hona försvåras ytterligare av det faktum att de inte fläker ut sina genitalier till allmän beskådan som vi människor gör när vi nakenbadar. Istället är dessa kroppsdelar dolda i ett hudveck en liten bit ner på stjärtens framsida. Allt man ser är detta lilla veck, som bara öppnar sig och släpper ut sina hemligheter precis när det är parningsdags. Även detta verkar vettigt och funktionellt. Vad ska man gå och dingla med
sina könsorgan för? Jag förstår mig inte på den mänskliga designen, och ju mer jag studerar sjöjungfrurna, desto mer obegriplig ter den sig.

Deras ansikten är på något sett osårbara. De är släta, ögonbrynslösa, bara ytterst korta och täta ögonfransar som en ram precis runt de svarta ögonen. Deras trekantiga perfekta vassa tänder. Deras ansiktsuttryck, eller kanske snarare bristen därpå. Det enda ansiktsuttryck jag sett dem göra är ett väldigt stelt, liksom hollywood-botoxat, leende. Jag vet ännu inte riktigt hur det ska tolkas, framför allt inte när de ler så mot mig, vilket hänt ett par gånger nu när jag varit här i flera veckor och de vant sig vid min närvaro. I övrigt har de släta, uttryckslösa pokeransikten.
Deras höga pannor och stora skallar, som får dem att likna bebisar. Enorma, tjocka bebisar i havet. Men skenet bedrar. En bebis har hög panna och stor skalle för att hjärnan är så enormt stor i förhållande till kroppen. En sjöjungfru har tvärtom något mindre hjärna än en människa. De har ekolodslober, vilket vi saknar, men de saknar å andra sidan nästan helt frontallober. Den stora skallen beror på att även hjärnskålen har ett tjockt skyddande fettlager.
De har inget hår, bara samma släta gummiblanka hud över hela kroppen. De har inga ytteröron heller. Men vad ska man med ytteröron till? På en människa, som ändå inte kan vrida öronen åt olika håll för att bättre fånga in ljud, är de ju verkligen en helt överflödig kroppsdel. Återigen är det ett-noll till sjöjungfrurna i tävlingen om funktionalitet och vettig kroppsbyggnad.

Jag önskar att jag var en av dem. Eller åtminstone att jag fick knulla med dem.

Exorcisten 2

Jag ska berätta för er om Foster-gänget.

Alla demonerna är obehagliga. Det ligger i deras natur, annars skulle de inte vara demoner. Varje typ av demon har sin egen form av obehag, men trots detta måste jag säga att det finns en viss familjelikhet mellan de olika obehagen. De bygger alla på att demonerna är litegrann mänskliga, men inte riktigt. Och det som är litegrann mänskligt är motbjudande.

Om vi går till den mänskliga arten så kan vi se att barn är något mindre mänskliga än vuxna. Barn ser ut som människor ungefär, förutom de rubbade proportionerna (stora skallar, korta lemmar). Men de tänker inte som människor. Deras humor är en primitiv sorts semihumor. De säger någonting, vad som helst, som inte stämmer, och sedan
skrattar de. De skadar någon, och sedan skrattar de. De är enkla, förutsägbara, och borde vara lätta att förstå sig på. Men just på grund av sin enkelhet är de tvärtom svåra att förstå. Det är svårt att sätta sig in i hur det vore att ha ett sådant osofistikerat sinne som ett barn, som en semimänniska. Jag vill inte gå så långt som att säga att barn är obehagliga på grund av att de bara är nästan-människor, men avlägsnar vi oss ytterligare ett steg från den mänskliga mallen, går vi till fostren, då är obehaget där och slår en i ansiktet med full kraft.
Foster liknar människor på många sätt - de har enkla antydningar till ansikten, de har armar och ben. Deras hjärnor är i full gång - innanför deras rundade, slemmiga pannben så far elektriska laddningar fram och tillbaka mellan synapserna. Samtidigt är de så väldigt långt ifrån oss människor på andra sätt. Deras humor till exempel, är värre än primitiv. De dödar någon, och skrattar åt det. De hugger av någons tår med kniv (de är ju så små, så de har svårt att nå upp till någon annan kroppsdel än fötterna) och det tycker de är fullständigt vrålkul. De ligger på golvet, rullar fram och tillbaka på sina runda och krumma små ryggar, och bokstavligen vrider sig av skratt mitt bland alla blodiga små stumpar. Så enkla är deras hjärnor, så låg är deras uppfattning om vad som är roligt.
Ofta viker de ihop sig till små bollar, och sedan rullar de fram och tillbaka över golvet. Gör slemmiga, blekröda snigelspår där de drar fram - och så rätt som det är, så vecklar de ut sig och visar kniven de dolt mot magen, och så hugger de av någons tår igen.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger det har hänt mig. Hur många gånger jag sett blodiga små stumpar rulla iväg över golvet från mina stympade fötter, och hur många gånger tårna sedan vuxit ut igen. Jag måste vara inne på min tjugonde omgång tår, minst. De börjar se lite bleka och ynkliga ut nu, lätt deformerade och betydligt mindre än de en gång var. Jag får köpa en storlek mindre i skor med de här klena tårna. För varje gång de huggs av, är de mindre och svagare när de växer ut igen. Jävla foster.