Exorcisten 2

Jag ska berätta för er om Foster-gänget.

Alla demonerna är obehagliga. Det ligger i deras natur, annars skulle de inte vara demoner. Varje typ av demon har sin egen form av obehag, men trots detta måste jag säga att det finns en viss familjelikhet mellan de olika obehagen. De bygger alla på att demonerna är litegrann mänskliga, men inte riktigt. Och det som är litegrann mänskligt är motbjudande.

Om vi går till den mänskliga arten så kan vi se att barn är något mindre mänskliga än vuxna. Barn ser ut som människor ungefär, förutom de rubbade proportionerna (stora skallar, korta lemmar). Men de tänker inte som människor. Deras humor är en primitiv sorts semihumor. De säger någonting, vad som helst, som inte stämmer, och sedan
skrattar de. De skadar någon, och sedan skrattar de. De är enkla, förutsägbara, och borde vara lätta att förstå sig på. Men just på grund av sin enkelhet är de tvärtom svåra att förstå. Det är svårt att sätta sig in i hur det vore att ha ett sådant osofistikerat sinne som ett barn, som en semimänniska. Jag vill inte gå så långt som att säga att barn är obehagliga på grund av att de bara är nästan-människor, men avlägsnar vi oss ytterligare ett steg från den mänskliga mallen, går vi till fostren, då är obehaget där och slår en i ansiktet med full kraft.
Foster liknar människor på många sätt - de har enkla antydningar till ansikten, de har armar och ben. Deras hjärnor är i full gång - innanför deras rundade, slemmiga pannben så far elektriska laddningar fram och tillbaka mellan synapserna. Samtidigt är de så väldigt långt ifrån oss människor på andra sätt. Deras humor till exempel, är värre än primitiv. De dödar någon, och skrattar åt det. De hugger av någons tår med kniv (de är ju så små, så de har svårt att nå upp till någon annan kroppsdel än fötterna) och det tycker de är fullständigt vrålkul. De ligger på golvet, rullar fram och tillbaka på sina runda och krumma små ryggar, och bokstavligen vrider sig av skratt mitt bland alla blodiga små stumpar. Så enkla är deras hjärnor, så låg är deras uppfattning om vad som är roligt.
Ofta viker de ihop sig till små bollar, och sedan rullar de fram och tillbaka över golvet. Gör slemmiga, blekröda snigelspår där de drar fram - och så rätt som det är, så vecklar de ut sig och visar kniven de dolt mot magen, och så hugger de av någons tår igen.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger det har hänt mig. Hur många gånger jag sett blodiga små stumpar rulla iväg över golvet från mina stympade fötter, och hur många gånger tårna sedan vuxit ut igen. Jag måste vara inne på min tjugonde omgång tår, minst. De börjar se lite bleka och ynkliga ut nu, lätt deformerade och betydligt mindre än de en gång var. Jag får köpa en storlek mindre i skor med de här klena tårna. För varje gång de huggs av, är de mindre och svagare när de växer ut igen. Jävla foster.