Jag märker att jag använder ordet ”funktionell” löjligt ofta i avhandlingen jag skriver om sjöjungfrurna. Jag har blivit helt fixerad vid deras kroppars underbara funktionalitet (i kontrast mot min egen, förstås, men det skriver jag inte).
Deras androgyna kroppar. Det är svårt att se skillnad på hanne och hona. Båda könen är så feta. Båda könen har bröst, även om honornas är något större. Tjocka, veckade magar och ryggar, och så den enorma men samtidigt aerodynamiskt (aquadynamiskt?) formade stjärten. Deras fett ser samtidigt lite annorlunda ut än mänskligt fett - liksom mer kompakt, hårdare. Man ser att det har till uppgift att skydda, hindra det iskalla vattnet från att kyla ner muskler och inre organ. De är feta men mycket kompakta. Jag kan bara föreställa mig vad starka de är, vilka enorma stenhårda muskler som döljs innanför fettlagret. De kan ju för sjutton hoppa upp ur vattnet och slå volter, fast de väger ett par hundra kilo styck!
Att skilja på hanne och hona försvåras ytterligare av det faktum att de inte fläker ut sina genitalier till allmän beskådan som vi människor gör när vi nakenbadar. Istället är dessa kroppsdelar dolda i ett hudveck en liten bit ner på stjärtens framsida. Allt man ser är detta lilla veck, som bara öppnar sig och släpper ut sina hemligheter precis när det är parningsdags. Även detta verkar vettigt och funktionellt. Vad ska man gå och dingla med
sina könsorgan för? Jag förstår mig inte på den mänskliga designen, och ju mer jag studerar sjöjungfrurna, desto mer obegriplig ter den sig.
Deras ansikten är på något sett osårbara. De är släta, ögonbrynslösa, bara ytterst korta och täta ögonfransar som en ram precis runt de svarta ögonen. Deras trekantiga perfekta vassa tänder. Deras ansiktsuttryck, eller kanske snarare bristen därpå. Det enda ansiktsuttryck jag sett dem göra är ett väldigt stelt, liksom hollywood-botoxat, leende. Jag vet ännu inte riktigt hur det ska tolkas, framför allt inte när de ler så mot mig, vilket hänt ett par gånger nu när jag varit här i flera veckor och de vant sig vid min närvaro. I övrigt har de släta, uttryckslösa pokeransikten.
Deras höga pannor och stora skallar, som får dem att likna bebisar. Enorma, tjocka bebisar i havet. Men skenet bedrar. En bebis har hög panna och stor skalle för att hjärnan är så enormt stor i förhållande till kroppen. En sjöjungfru har tvärtom något mindre hjärna än en människa. De har ekolodslober, vilket vi saknar, men de saknar å andra sidan nästan helt frontallober. Den stora skallen beror på att även hjärnskålen har ett tjockt skyddande fettlager.
De har inget hår, bara samma släta gummiblanka hud över hela kroppen. De har inga ytteröron heller. Men vad ska man med ytteröron till? På en människa, som ändå inte kan vrida öronen åt olika håll för att bättre fånga in ljud, är de ju verkligen en helt överflödig kroppsdel. Återigen är det ett-noll till sjöjungfrurna i tävlingen om funktionalitet och vettig kroppsbyggnad.
Jag önskar att jag var en av dem. Eller åtminstone att jag fick knulla med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar