Jag har alltid velat bli sjöjungfruforskare, så länge jag kan minnas. Det är ju alltid så att man fascineras mer och mer av ett ämne ju mer man lär sig om det, och nu kan jag förstås prata om sjöjungfrur i timmar. Men ursprungligen fascinerades jag av dem för att de är så vackra. Jag hade foton av sjöjungfrur på skärmsläckaren, skrivbordsunderlägget och på väggen. Det var liksom givet att jag så småningom skulle göra dem till mitt levebröd.
Ni blev förmodligen lite chockade nu. ”Vackra?” tänker ni. ”Vadå vackra?” Och så ser ni för er inre syn (inre syn skriver jag, eftersom ni förmodligen inte har foton av dem på väggarna, skrivbordsunderlägget och skärmsläckaren...) deras feta, uppsvällda kroppar, den blanka, gummiaktiga huden, de stela ansiktena, vassa tänderna... Men de är vackra, för de är funktionella. Jag behöver bara jämföra med min egen kropp. Jag har ben att gå på. Men vilka ben sedan! De snubblar. De värker. De blir trötta. De tar mig dit jag ska, men ofta under protest, aldrig med optimal snabbhet och smidighet. Sjöjungfrurna, som glider genom vattnet, är så oerhört mycket bättre anpassade till sitt element än jag är till mitt.
Men egentligen är det inte benen/stjärten som är den mest fascinerande skillnaden mellan människa och sjöjungfru, även om det är den mest iögonfallande. Det är istället hjärnan. Sjöjungfrur har knappt några frontallober.
Jag gör fältstudier. Jag sitter på ett litet skär, med tält och laptop, inte mycket packning alls, och för anteckningar. Sjöjungfrurna flyter omkring, lugnt och avslappnat, lite längre ut i havet. Jag studerar dem i min kikare. Det är en fantastisk kikare, top of the line. Det känns som om jag är mitt ibland dem, när de plötsligt vänder sina feta huvuden neråt och försvinner ner i det svarta vattnet.
Jag skriver ner dagens iakttagelser, de verkar inte dyka upp igen på ett tag. Sedan sitter jag kvar och ser ut över havet, ibland i kikaren, ibland utan. När sjöjungfrurna försvunnit gör det inte så stor skillnad om man kollar genom kikaren eller inte, vattnet ser ungefär likadant ut ändå. Jag funderar över hur det skulle vara att dyka ner i vattnet, längre och längre ner. Man kommer till en punkt där allt blir blått, sedan blir det grönt, sedan svart. Absolut svart. Inga färger.
Hur skulle det vara att leva i en värld helt tömd på färg? Himmel eller helvete?
Nästa dag ser jag sjöjungfrurna äta. Deras bytesdjur är slingrande, slemmiga fiskar. De är hala, vridande, undanglidande, men fastnar ändå på sjöjungfrurnas trekantiga vassa tänder. Varje tand ser exakt likadan ut som sin granne. En sorts perfektion som vi människor saknar.
Jag stryker med handen över mitt hår, och funderar på hur det skulle kännas att vara skallig som en sjöjungfru. Bara slät, gummiaktig hud över ett skyddande späcklager. Under späcket kraniet, och inne i kraniet den lilla hjärnan, så mycket mindre än vår. Deras feta skallar får dem att likna små barn, bebisar med höga pannor i förhållande till ansiktet och inget hår. Små barn, omhändertagna och skyddade av fettet som håller det kalla vattnet borta. Min egen hjärna känns tung och stor, alltför stor för skallen faktiskt. Som om en hel kubikmeter hjärna med våld hade tryckts in i kraniets hjärnskål, komprimerats till så hög densitet att halsen knappt kan bära upp den. På väg tillbaka till tältet trampar jag snett och svär högt... Det är för att jag bär på en så enorm tyngd i huvudet. Därför vinglar jag och snubblar. Satans hjärna.
Jag har velat bli lobotomerad för länge sedan, men det fick jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar